Frihetskonservativ opinionsbildare & samhällsdebattör | fd partiledare Medborgerlig Samling | https://teapawt.net/t.co/5tAtwjHslL
Stockholm
Joined April 2009
- Tweets6.3K
- Following183
- Followers7.8K
- Likes5.1K
Daniel Sonesson retweeted
Nu sprids desinformation internationellt om att granskningen av Mohamed Ali skulle vara en attack mot islam. Samtidigt anordnas böner för Ali i Kenya, där han periodvis har vistats.
svt.se/nyheter/utrikes/har-h…
FRÅGAN OM MOHAMED ALI HANDLAR OM SVERIGES DEMOKRATI
Debatten kring valfusk handlar inte om Mohamed Ali. Det handlar om svensk demokratis överlevnad.
FRANKRIKE OCH SAMMANHÅLLNINGEN
🧵 1/3
Det som utspelar sig på Frankrikes gator började som protester från skolelever mot lärarbrist, överfulla klassrum och en offentlig verksamhet som allt fler upplever inte längre fungerar. Men det är inte längre enkom en skolprotest. Rörelsen har vuxit långt utanför sitt ursprung och blivit en samlingsplats för helt andra politiska krafter, grupper och konflikter. Butiker plundras, bilar bränns, polis attackeras och offentliga byggnader förstörs. I Limoges sattes det 143 år gamla stadshuset i brand och stora delar av byggnaden förstördes. Det överlevde två världskrig men inte det ökande föraktet för västvärldens demokratier mitt ibland oss. Frankrike upplever nu några av de värsta oroligheterna på många år.
Franska myndigheter pekar framför allt ut den våldsbejakande radikala vänstern och kriminella grupper som drivande bakom våldet. Det är också mitt i denna miljö man ser kommunistiska fanor och mängder av Palestinaflaggor. Palestinafrågan har sedan länge blivit en mobiliserande symbol långt utanför själva konflikten i Mellanöstern. Den autonoma vänstern, revolutionära grupper och delar av den islamistiskt präglade aktivismen har funnit gemensamma konfliktlinjer i synen på Israel, västvärlden, polisen, kolonialismen och det etablerade samhällets institutioner. Nu ser vi dessa politiska miljöer samlas på samma gator och använda en ursprunglig skolprotest som arena för betydligt större konflikter.
Det är svårt att missa symboliken. Mitt bland människor som ursprungligen gick ut för att kräva bättre skolor syns nu grupper som bär Palestinaflaggor samtidigt som demonstrationerna omges av upplopp, konfrontationer, vandalism och angrepp på samhällets institutioner. Människor med helt andra politiska agendor har tagit tillfället i akt. Den palestinska flaggan har blivit en del av en bredare protestkultur där missnöje med Israel vävs samman med motstånd mot polis, kapitalism, staten och den västerländska samhällsordningen. Det är precis denna sammanblandning som gör utvecklingen så mycket större än en diskussion om skolans resurser.
Den som demonstrerar för fler lärare bränner inte ett historiskt stadshus. Den som vill förbättra undervisningen plundrar inte butiker och attackerar polis, ambulanser och brandkår med gatsten. När människor börjar förstöra det gemensamma kulturarvet och angripa de institutioner som bär upp landet har protesten passerat en fundamental gräns. Då handlar det inte längre om att förändra ett samhälle. Då finns det människor mitt i rörelsen som riktar sin vrede mot själva samhället.
Det är också därför Frankrikes utveckling måste betraktas i ett betydligt större perspektiv. Landet har under decennier byggt upp enorma problem med segregation, utanförskap, parallella miljöer, religiös radikalisering och en allt svagare känsla av gemensam identitet. Till detta kommer en revolutionär vänster som betraktar stora delar av den etablerade västerländska samhällsordningen som någonting som ska bekämpas snarare än försvaras. När dessa konflikter möts på samma gator får man en explosiv kombination: ekonomisk frustration, socialt utanförskap, identitetspolitik, revolutionär vänsteraktivism, islamistiska strömningar och internationella konflikter som importeras rakt in i Europas storstäder.
Det är här frågan om det mångkulturella samhället blir omöjlig att ducka för. Ett fungerande samhälle kräver mer än att människor råkar befinna sig inom samma nationsgräns. Det kräver kulturell och demokratisk gemenskap. Det kräver respekt för institutionerna, lagarna, yttrandefriheten, kvinnors och mäns lika rättigheter, sexuella minoriteters frihet och principen att politiska konflikter avgörs demokratiskt i stället för på gatan genom våld. Om stora grupper utvecklar helt olika föreställningar om vilka värderingar som ska gälla och vilket samhälle de egentligen vill leva i uppstår förr eller senare konflikter som ingen bidragsbudget eller integrationskampanj i form av fritidsgårdar kan administrera bort.
Och det är den verkligt obehagliga frågan bakom bilderna från Frankrike: vad händer när människor inte längre känner att landet de lever i är deras gemensamma projekt? När stadshuset inte uppfattas som ’vårt’ stadshus, polisen inte som vår polis, kulturarvet inte som vårt kulturarv och den demokratiska staten inte som vår gemensamma institution utan som en motståndare? Då försvinner den spärr som normalt gör att även människor som är rasande på en regering ändå inte vill bränna ner det samhälle där deras egna barn ska leva.
Den autonoma vänsterns och den islamistiska rörelsens politiska närmande är dessutom en av vår tids märkligaste allianser. Ideologiskt borde de stå mycket långt ifrån varandra. Den radikala vänstern säger sig försvara feminism, sexuella minoriteter och individuell frigörelse, medan islamismen i sin renodlade form representerar extremt konservativa religiösa föreställningar om kvinnor, sexualitet, religion, yttrandefrihet och samhälle. Ändå finner dessa miljöer varandra när motståndaren definieras som Israel, väst, kapitalismen, polisen eller det traditionella europeiska samhället. Den gemensamma fiendebilden blir starkare än de interna motsättningarna.
Palestinaflaggorna på Frankrikes gator är därför inte någon oväsentlig detalj. De berättar någonting om hur en konflikt långt utanför Europa har blivit en symbol för en betydligt bredare politisk mobilisering mitt inne i Europa. I samma demonstrationer kan skolelever som vill ha fler lärare stå bredvid revolutionära vänsteraktivister, Palestinaaktivister och människor vars politiska konflikt egentligen handlar om någonting helt annat än skolor. När våldsamma grupper sedan bryter sig loss och börjar plundra, bränna och angripa polis försvinner den ursprungliga protestens gränser fullständigt.
3/3
Det är också här rapporteringen måste våga beskriva hela bilden. Att fortsätta tala om detta enbart som ”skolprotester” blir alltmer missvisande. Frankrike står inför en mycket större samhällskonflikt där missnöjet med skolan bara blev den utlösande gnistan. På gatorna möts klasskonflikt, ekonomisk frustration, migration, segregation, religion, revolutionär vänsteraktivism, Palestinafrågan, misstro mot staten och ett växande förakt för samhällets institutioner.
Frankrike är därför inte bara scenen för ett antal våldsamma demonstrationer. Landet visar vad som händer när den gemensamma samhällsidentiteten börjar vittra sönder och människor som lever bredvid varandra i allt mindre utsträckning upplever att de tillhör samma politiska och kulturella gemenskap.
Mitt bland detta finns fortfarande människor som gick ut på gatan därför att de ville ha bättre skolor. Men deras protest har nu blivit arena för krafter som vill nå betydligt längre än så. Det är människor som använder kaoset för att rikta sin vrede mot polisen, staten, institutionerna och ytterst den samhällsordning de lever under.
Det är därför bilderna från Frankrike är så allvarliga. Det vi ser är inte längre bara en konflikt om pengar till skolan. Vi ser en konflikt om vilket samhälle Frankrike ska vara, vilka värderingar som ska bära det och om det fortfarande finns tillräckligt mycket gemensamt kvar för att hålla landet samman.
Sammanhållningen grundar sig i de gemensamma värderingar som samhällen i västvärldens demokratier kommer förena sig kring.
Daniel Sonesson
Daniel Sonesson retweeted
Europe .. Remind you of what the UAE Foreign Minister said a decade ago! Just in case you forgot (which you obviously did) !
Greta är en farlig kombatant och terrorvurmare.
Direkt då Greta ställer sig på din sida så vet du att du har fel. Det är en bortskämd kändis-unge som hellre ställde till besvär för hederliga människor än gjorde läxorna.
Och därmed vet vi också att Dagens Nyheter som gjorde henne till chefredaktör är ett propagandablad, att judehatande terrorister är hennes nya livskärlek och nu uppenbarligen lockas hon dessutom av våldet bland fortsatt migrationskaos som förstör västvärlden inifrån.
Detta är aktivistvänstern. De hatar vårt arv. De hatar vårt välstånd. De älskar däremot terrorister, stening av kvinnor och raketgevär finansierat av Iran och Ryssland.
För det är så Grish!
Lås in henne. Kasta bort nyckeln.
ETT RENT VÄNSTER-HYCKLERI
Nooshi Dadgostars besked att Centerpartiet ”inte accepterar den parlamentariska verklighet som valresultatet innebär” är ett närmast perfekt exempel på hur lite professionell integritet och hederlighet det finns inom toppskiktet i politiken.
För vad är egentligen den parlamentariska verkligheten? Vänsterpartiet gjorde ett starkt val och fick 8,4 procent. Sverigedemokraterna fick 17,5 procent. SD är alltså fortfarande mer än dubbelt så stort som V, både i väljarstöd och nästan exakt i antal mandat: 62 mot 30.
Under den gångna mandatperioden förväntades Sverigedemokraterna ändå acceptera att stå utanför regeringen. Då var de trots allt det största partiet inom rådande regeringsunderlag. M, KD och L satt i regeringen medan SD ingick ett omfattande politiskt samarbete genom Tidöavtalet.
Detta arrangemang har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samtidigt gång på gång raljerat över som en ”SD-regering”, som om Jimmie Åkesson i praktiken hade suttit och styrt Rosenbad. Regeringen bestod av M, KD och L och kunde dessutom driva politik som SD uttryckligen motsatte sig. Könstillhörighetslagen är ett tydligt exempel: SD ville stoppa eller skjuta tillbaka förslaget, medan en majoritet av Moderaternas ledamöter gick åt motsatt håll och genomförde rättsosäker woke-politik.
Därför blir Dadgostars argument barnsligt. När ett parti på 17,5 procent stod utanför regeringen men samarbetade med den förväntades detta betraktas som parlamentarisk realism. När Centerpartiet nu säger att ett parti på 8,4 procent kan samarbeta och få politiskt inflytande men inte nödvändigtvis måste få ministerposter, beskrivs samma grundläggande princip plötsligt som ett förnekande av den parlamentariska verkligheten.
Det är inte Centerpartiet som har missförstått parlamentarismen. Det är Vänsterpartiet som tycks ha fått för sig att ett starkare valresultat automatiskt ger partiet rätt till platser runt regeringsbordet.
Så fungerar inte parlamentarism.
Det finns dessutom en betydande politisk realitet som Dadgostar helst verkar vilja tala mindre om: Sverige har inte röstat fram någon vänstermajoritet. Vänsterpartiet kan vilja höja skatter, angripa stora privata förmögenheter, expandera staten och flytta Sverige betydligt längre åt vänster ekonomiskt. Centerpartiet har all anledning att säga nej till detta. Man kan med rätta kritisera Centerpartiet för mycket, inte minst för dess mångåriga vilja att göra en socialistisk statsminister möjlig – men partiet har fortfarande en marknadsliberal ekonomisk grundsyn.
Och Vänsterpartiets egen situation borde mana till betydligt större ödmjukhet.
Under valåret tvingades partiet stryka sammanlagt 33 kandidater efter avslöjanden om antisemitiska konspirationsteorier, hyllningar till Hamas och Putin och andra extrema uttalanden. Samtidigt pågår en polisutredning om valfusk kring Mohamed Abdukardir Ali i Dalarna.
Det är där Dadgostars höga svansföring blir problematisk. Innan hon mästrar andra partier om ”verkligheten” finns det gott om arbete att göra i det egna huset: hårdare kandidatkontroll, ett kompromisslöst avståndstagande från antisemitism och terrorromantik och en betydligt större förståelse för att regeringsduglighet handlar om mer än valresultat.
Centerpartiets position är egentligen inte särskilt svårbegriplig. De säger i praktiken: vi kan göra Magdalena Andersson till statsminister, vi kan förhandla och samarbeta, men vi accepterar inte automatiskt Vänsterpartiets politik eller dess krav på ministerposter.
Det är ungefär den parlamentariska verklighet som Sverigedemokraterna, ett mer än dubbelt så stort parti, accepterade under fyra år.
Så kanske är det inte Centerpartiet som behöver ”acceptera verkligheten”.
Kanske är det Nooshi Dadgostar.
SKYHÖGA KLIMATKOSTNADER HOTAR EUROPA
Det helt oproportionerligt stora budgetutrymmet för EU’s klimatpolitik hotar jobb, tillväxt, frihet, välstånd och Europas konkurrenskraft.
En viktig varning att hörsamma. Vi behöver slå skoningslöst mot alla terrorkopplade proxyverksamheter såsom Muslimska brödraskapet.
OORDNING BESTRAFFAS, TYDLIGHET BELÖNAS
De nya förtroendesiffrorna talar sitt tydliga språk. Magdalena Andersson störtdyker med hela 11 procent jämfört med förra mätningen. Det är inte svårt att förstå varför. Svenska väljare börjar se hur oförberett det rödgröna regeringsalternativet faktiskt är.
Efter valet skulle en ny riktning ta form. I stället har vi fått en fars. Partier som ska bilda regeringsunderlag vill knappt prata med varandra, drar röda linjer mot varandra och är djupt oeniga i fundamentala frågor. Kärnkraften, äganderätten, företagandets villkor, skatterna, den ekonomiska politiken och själva regeringsbildningen. Det finns ingen sammanhängande berättelse om vad alternativet faktiskt vill göra med Sverige.
Det är precis sådant som väljare straffar. Förtroende byggs inte genom att vinna ett val och därefter börja fundera på vad man egentligen är överens om. Magdalena Andersson talade om en ny riktning, men ingen kan fortfarande förklara vilken riktning det handlar om. När regeringsalternativet framstår som splittrat, improviserat och fullt av interna veton försvinner också förtroendet för den person som förväntas hålla ihop det.
Nooshi Dadgostars fall är lika begripligt. Under valrörelsen, efter katastrofala uppgifter om mängder av extremister på listorna, gav Vänsterpartiet bilden av att kandidaterna och listorna var under kontroll. Därefter kom nya uppgifter, nya strykningar och nya frågetecken kring personer som anklagas för valfusk och har märkliga kopplingar till främmande makt. När en partiledning först ger lugnande besked och sedan visar sig ha ljugit och sakna kontroll över situationen så tappar den trovärdighet.
Samtidigt är Simona Mohamssons kraftiga uppgång på 11 procent knappast förvånande. Under kort tid har hon lyckats skapa betydligt större tydlighet kring Liberalernas position. Bilden är nu ett högerliberalt parti som placerar sig tydligt inom borgerligheten och som inte tänker bygga sin politik på att vägra samtala med vissa partier. Den typen av tydlighet belönas ofta. Väljare vill veta vad en partiledare faktiskt står för, vem hon tänker samarbeta med och vilken linje som gäller när det verkligen kommer till kritan.
Det är också därför Ulf Kristerssons uppgång blir intressant. När motståndarsidan präglas av oenighet och osäkerhet framstår det borgerliga alternativet automatiskt som mer samlat, förutsägbart och regeringsdugligt. Det räcker långt i politik.
Den rödgröna röran har helt enkelt börjat avslöja sig för svenska folket. Och förtroendesiffrorna visar att väljarna redan har börjat reagera.
Daniel Sonesson
Frihetskonservativ opinionsbildare & samhällsdebattör | omstartsverige(.se)
🤖 Made with AI
ANTISEMITISMENS DESINFORMATIONSFABRIK PÅ HÖGVARV
🧵 1/6
Klockan var strax efter sju på morgonen onsdagen den 30 september när Flydubais flight FZ1073 lyfte från Dubai. Destinationen var Tel Aviv. Ombord på Boeingplanet fanns 174 passagerare, en stor del av dem israeler, tillsammans med åtta besättningsmedlemmar.
Det var en reguljär flygning mellan två länder vars relation bara några år tidigare hade varit politiskt otänkbar. Förenade Arabemiraten och Israel hade genom Abrahamavtalen etablerat diplomatiska relationer och flyglinjen mellan Dubai och Tel Aviv hade blivit en konkret symbol för detta nya Mellanöstern. Men någonstans högt över regionen förvandlades den vardagliga flygresan till någonting helt annat.
I cockpit satt den indiske kaptenen Smit Machchhar tillsammans med sin andrepilot, den 29 år gamle omanske medborgaren Hamam al-Hammami. Flygplanet hade nått omkring 34 000 fots höjd när det som därefter inträffade kom mycket nära att sluta i en katastrof med närmare tvåhundra döda. Enligt Förenade Arabemiratens riksåklagare, Hamad Saif Al Shamsi, visar den pågående utredningen att andrepiloten hade planerat och påbörjat genomförandet av ett terrorattentat. Inne i cockpit tog han den nödyxa som finns där för extraordinära situationer och attackerade kaptenen. Därefter försökte han ta kontroll över flygplanet. Detta är inte en israelisk spekulation eller en berättelse byggd på vittnesuppgifter från passagerare. Den 3 oktober beskrev Förenade Arabemiratens högsta åklagarmyndighet händelsen uttryckligen som ett planerat försök till en terroristisk handling.
Vad som därefter hände utspelade sig under minuter där mycket små marginaler skilde livet från döden. Kapten Machchhar var svårt skadad. Flygplanet började falla våldsamt. Flygdata visar en extrem höjdförlust på mycket kort tid. Mitt i kaoset lyckades den skadade kaptenen ändå göra någonting avgörande: cockpit blev tillgänglig för människorna utanför. Passagerare och besättningsmedlemmar tog sig fram och lyckades övermanna andrepiloten.
Den israeliske passageraren Yaniv Hayun befann sig bland dem. När han såg flygplanet i den kraftiga nedgången tog han tag i styrreglaget och drog tillbaka det för att bidra till att häva dykningen. Hayun har aldrig påstått att han därefter satte sig ner och landade ett trafikflygplan. Reuters intervjuade honom efteråt. Två andra piloter som befann sig ombord tog över och förde slutligen planet till en säker nödlandning i Tabuk i Saudiarabien.
Det är svårt att överskatta vad som kunde ha hänt. Ett trafikflygplan med mer än 180 människor ombord befann sig i en okontrollerad situation efter att den ena piloten enligt åklagaren attackerat den andre med en yxa och försökt ta över kontrollerna. Hade kaptenen förlorat medvetandet några ögonblick tidigare, hade cockpit inte öppnats eller hade det inte funnits flygutbildad personal bland passagerarna, hade vi mycket väl kunnat vakna till bilderna av ett helt annat Mellanöstern denna vecka. Flygplanet landade i stället i Saudiarabien. De saudiska myndigheterna tog hand om situationen, den misstänkte greps och Saudiarabiens inrikesministerium bekräftade den extraordinära nödsituationen ombord.
5/6
Det finns dessutom någonting närmast groteskt i omfattningen av den konspiration som skulle krävas för att hela denna händelse skulle vara fabricerad. Då måste Förenade Arabemiratens åklagarmyndighet ljuga om sin egen utredning. Saudiarabiska myndigheter måste delta i lögnen kring nödlandningen och gripandet. Den indiske premiärministern måste spela med när han offentligt hyllar sin svårt skadade landsman. Flygdata, passagerare, besättning, sjukhuspersonal och ett internationellt flygbolag måste på något sätt inordnas i samma berättelse. Allt detta skulle dessutom göras tillsammans med Israel, trots att länderna har mycket olika politiska intressen, relationer och säkerhetspolitiska agendor. Det är inte källkritik. Det är en världsbild där själva omöjligheten i teorin blir dess attraktionskraft.
Utredningen är ännu inte avslutad. Vi vet inte vem eller vilka al-Hammami eventuellt hade kontakt med. Vi vet inte om någon organisation låg bakom honom. Vi vet inte om materialet som publicerades efter attacken var förprogrammerat eller publicerades av någon annan. UAE:s åklagare har uttryckligen sagt att utredningen nu fortsätter för att fastställa motiv, eventuella kopplingar och hela händelseförloppet.
6/6
Men intellektuell försiktighet får aldrig bli intellektuell feghet. Att allt ännu inte är känt betyder inte att ingenting är känt. Ett passagerarflyg på väg mot Tel Aviv utsattes för vad Förenade Arabemiratens åklagare nu betecknar som ett planerat terrorförsök. Den misstänkte andrepiloten attackerade enligt utredningen sin kapten med en nödyxa och försökte ta kontroll över flygplanet. Det finns dokumenterade uppgifter om tidigare oro kring hans extremistiska uppfattningar. Digitalt material knutet till honom innehåller al-Qaidas tidigare ledare. Israels premiärminister säger att underrättelseuppgifterna pekar mot islamistisk radikalisering. Flygplanet räddades därför att svårt skadade och fullständigt vanliga människor gjorde extraordinära saker under några minuter då nästan tvåhundra liv hängde på deras beslut.
Det är den verkligheten som nu måste diskuteras - därför att ett fritt samhälle som inte längre vågar identifiera den ideologi som producerar en konkret säkerhetshotbild till sist gör sig självt försvarslöst. Islamistisk extremism ska beskrivas för vad den är. Antisemitism ska beskrivas för vad den är. Och människors reflexmässiga vilja att förvandla även ett möjligt massmord på israeliska civila till en israelisk konspiration måste konfronteras för vad också den är: ett uttryck för ett judehat som under olika namn och ideologiska förklädnader fortfarande är fullt levande.
Den här gången landade flygplanet.
Nästa gång kanske marginalerna inte är lika stora.
Daniel Sonesson
Frihetskonservativ opinionsbildare och samhällsdebattör | omstartsverige(.se)
MILJARDÄRSSKATT = FRAMGÅNGSSTRAFFSKATT
Vad som väntar Sverige 🇸🇪 om kommunisterna och marxisterna får sin vilja igenom är samma miserabla öde som England drabbats av.
En stat som ständigt vill ha mer men som allt mer sällan frågar ”vad kan vi göra för dig?” kommer skrämma iväg investeringar, kapital, tillväxt och därmed också framtida jobb och välstånd.
I en fri värld avundas vi inte vår nästes framgångar, vi njuter av all den frukt den skapar runtomkring oss och skapar vår egen framtid med alla de möjligheter som kommer oss tillhanda.
Bestraffa inte de framgångsrika. Belöna dem och ge dem morötterna att belöna andra.
Daniel Sonesson
Frihetskonservativ opinionsbildare & samhällsdebattör | omstartsverige(.se)
