hugo.sol

Nu är det över. Jag säger upp min prenumeration på Dagens Nyheter. Jag började läsa DN under universitetstiden. Under många år har tidningen varit en självklar del av min vardag. Men på senare år har den tagit en allt tydligare politisk riktning som genomsyrar stora delar av tidningen, från ledarsidan till kultursidorna. Det handlar framför allt om en närmast besatt fixering vid regeringsfrågan. För ledarsidans del har det gått från en fixering vid Sverigedemokraterna till att alltmer kretsa kring idén om en S-ledd regering, stödd av övriga partier men utan V och SD. En så kallad ”mittenregering”. Alla partier som inte delar denna vision för Sverige – framför allt M, L och V – kritiseras hårt. Att göra just regeringsfrågan, snarare än sakpolitiken eller Sveriges samhällsproblem, till ledstjärna för den politiska analysen blir i längden tämligen begränsande. De senaste åren har därför vinklarna och kritiken, särskilt mot M och L, blivit alltmer krystade. Det råder en närmast patologisk fixering. Ingenting M eller dess företrädare gör tycks kunna vara bra. Jag har ingenting emot att läsa kritik eller perspektiv som jag inte delar. Tvärtom. Jag tycker att både ETC och Arbetet publicerar en hel del intressanta artiklar. Även Aftonbladets ledarsida är ibland läsvärd, även om tonen emellanåt är rätt förfärlig. Men dessa tidningar står för något. De har ett tydligt vänsterperspektiv och en idé om hur samhället bör utvecklas. DN:s ledarsida tycks däremot framför allt stå för att V och SD ska isoleras och att M ska rösta fram en S-ledd regering. Det är en tanke som sedan länge går på tomgång. I går kom droppen för mig. I en onyanserad, ogenomtänkt och vulgär artikel, med total avsaknad av självreflektion, går man till angrepp mot en presumtiv MUF-ordförande. Jag har svårt att se något annat syfte än att skada Moderaterna. Och för det ändamålet tycks alla medel vara tillåtna. Kanske visar läsarundersökningarna att det är just detta dagens DN-läsare vill ha. Svepande generaliseringar och svagt underbyggda angrepp som inte utmanar läsarnas föreställningar, utan bekräftar deras egen förträfflighet. Ett ständigt förfasande över vanligt folk, väljarna och den onda högern. Och över Vänsterpartiet, den som är lagd åt vänster kan ju fundera en stund över klassperspektivet i detta. Kanske fungerar det kommersiellt. Men jag har svårt att förstå vad det tillför journalistiskt eller intellektuellt. Lycka till, säger jag. Men jag vill inte längre vara en del av den läsekretsen.

Så vad händer i regeringsbildningen i dag? Tja, Elisabeth Thand Ringqvist meddelar att ingen framdrift har skett, även om samtalen varit konstruktiva. Talmannen tackar för insatsen, meddelar att han ska reflektera över läget och samtala med partiledarna. Besked om nästa steg utlovas om tre dagar, men skjuts sedan upp till efter helgen. Så har ännu en vecka gått i regeringsbildningens Sverige utan att något egentligen har hänt. Färre sonderingar. Fler voteringar.

Min bild är att alla är överraskade – kanske till och med C – över hur oförberedd S-ledningen tycks ha varit på regeringsbildningen. Utgångspunkten verkar helt enkelt ha varit att regeringen skulle förlora stort och att Anderssons popularitet skulle få de övriga oppositionspartierna att snabbt rösta fram henne som statsminister. För att respektera folkviljan och ta ansvar för Sveriges bästa, förstås. Att man inte tycks ha haft någon egentlig plan för vad som skulle hända om de andra partierna stod fast vid sina röda linjer framstår som nästan ofattbart naivt.