Glitch in the system

Stegra och Northvolt kan vara ypperliga exempel på varför EU förmodligen är sämst i världen på företagande och innovation. Synnerligen jämfört med USA. Framför allt en sak har jag noterat. Om du behöver riskkapital eller riktade/villkorade lån råder en fri marknad i USA. Riskkapitalet finns hos privata aktörer och dessa privata aktörer har skaffat sig kapital att investera och/eller låna ut genom att ha ett bra track record. De har, direkt eller indirekt, "skin in the game". I EU och inte minst med Stegra och Northvolt gäller en annan logik. De "gröna lånen" och rena investeringar sker till väldigt stor del med "offentliga pengar". Det kan vara olika stöd, bidrag, lån och riskkapital från EU eller Sverige. Det kan vara rent riskkapital från AP-fonder, det vill säga pensionspengar. Det kan vara att Bodens kommun tar en del av investeringskostnaden för nödvändig infrastruktur och därmed skuldsätter sig hårt. Det gemensamma är att en mycket stor andel av kapitalet som används på ett eller annat sätt är medel som kommer via skatt. Även pensionspengar kan vi räkna dit, det följer samma övergripande princip. Alla pengar som direkt eller indirekt kommer från inbetalda skatter och avgifter styrs politiskt. Inte minst så inom EU och Sverige. Politikerna vill leka riskkapitalister med andras pengar och de skapar incitament i form av gröna lån, industriklivet, klimatklivet och allt vad heter. Någonstans vill de tävla med USA och vara i framkant. Men det som händer är att de skapar sneda incitament. Om du flaggar till riskkapitalister att här finns mängder med miljarder kronor i billiga lån eller i form av riskkapital, då kommer också många aktörer att anpassa sig efter detta. En företagsidé som i en normal marknad aldrig skulle få kapital kan nu bli fullt finansierbar. Inte för att lönsamheten eller framtidsutsikterna ser annorlunda ut, det är fortfarande en "satsning" med mycket små möjligheter att lyckas. Men det finns mängder med pengar från det offentliga och då har vi plötsligt incitament för aktörer som t ex Harald Mix att dra igång projekt som på pappret är helt vansinniga. På ett sätt kan man säga att politikerna har beställt just sådana här vansinnigheter genom en blind tro på "grön ekonomi", "omställning" och allt vad det heter. Det finns en hel armé av människor i Sverige och i EU som inte gör annat än hittar på nya ord som ska låta bra, som politiker sedan upprepar tillsammans med medier. Det blir buzzwords, önsketänk och en slags kultur där man låtsas att man är lika mycket i framkant som i USA. Men i verkligheten skapas ytterst lite av värde, ingen av dessa LinkedIn- och Buzzwords-människorna har "skin in the game". De är istället konsulter, mediestrateger, förändringspiloter och andra hittepåtitlar som hakar på projekt med finansiering från det offentliga. Det uppstår en gigantisk circlejerk där alla vill vara som USA. Det sprutar ut powerpoints, fina presentationer och stora ord med ännu större ambitioner om att förändra världen. Mitt i all denna toxiska miljö finns det gubbar som Harald Mix. De läser spelplanen och ser att en viss typ av högriskprojekt – som i en normal marknad aldrig hade fått finansiering – nu blir fullt möjliga att finansiera utan att själv ta en stor risk. Politiken, med sin närmast religiösa tro på "grön omställning" har skapat en väldigt skev "risk reward" på den här typen av investeringar. Samma sak ser vi med vindkraft och andra saker som nu går i konkurs, inte trots – utan kanske på grund av – stora subventioner i form av stöd, bidrag, och billiga "gröna" lån. Hade dessa inte funnits hade projekten aldrig kommit igång från början. Botemedlet mot allt detta är radikalt mindre klåfingrighet från politikers sida, både i Sverige och EU. Det måste råda fria marknadskrafter, mer som i USA. Där är tillgången på riskkapital oerhört mycket större, och framför allt, de som allokerar kapital och investerar har en mycket större egen risk, alltså "skin in the game", jämfört med här. Politiken och EU står mest i vägen för livskraftiga investeringar som är ekonomiskt hållbara. Receptet är i grunden väldigt enkelt, minska byråkratin kraftigt, sänk skatter, skapa enkla och transparenta regler. Låt människor få testa sina företagsidéer, och låt dem gå omkull snabbt utan att det är stor dramatik. Det måste finnas en stor dynamik där nya företag skapas, konkursas, köps upp, slås ihop och utvecklas åt alla håll och kanter. En välfungerande marknadsekonomi är spretig och oförutsägbar, det är i den myllan nästa stora miljardbolag förmodligen kommer växa fram. Nuvarande system med riskkapital, gröna lån och diverse omskrivningar och konstruktioner för att trycka in skattemedel i sådana projekt som politiker tycker om, skapar också en slags centralisering – inte helt olikt planekonomin i Sovjet. Det är raka motsatsen till hur en fri marknad ska fungera. De här insikterna är egentligen inte svåra alls att förstå, men att riva ner hela detta köttberg av icke produktiva människor, myndigheter, AP-fonder, klimatfrälsta politiker, byråkrater och konsulter är den stora utmaningen. Drain the swamp, skulle man kunna säga. Men ens inte det kan vi göra utan att det står en jävla klimataktivist från rädda våtmarkerna för att stoppa det hela. Tyvärr är jag väldigt tveksam till om detta kan förändras inifrån. Det behövs förmodligen någon större händelse som tvingar hela EU och de politiska klasserna i Sverige att grundligt tänka om. Kanske är den händelsen en minst sagt skakig ekonomisk framtid inom EU där inte minst Tyskland håller på att avindustrialiseras. En fördjupad ekonomisk kris kanske är det som skapar förutsättningar för att riva ner de icke fungerande institutionerna. Det var ju någon som sa att entreprenörsskap är kreativ förstörelse, det är nog det som behöver ske bland en rad beslutsfattare.