Olsson

••• EU:s demokratiska underskott blir synligt när det gäller beslut som rör internet. Chat Control, åldersgränser och DSA är några exempel. ••• Man skall kanske inte tillskriva sådant ont uppsåt som kan förklaras med dumhet. Men det finns en särskild sorts tunnelseende som drabbar politiker. Vi kan konstatera att politiska beslutsfattare inte alltid tycks förstå omfattningen och konsekvenserna av sina beslut. Speciellt när det gäller internet-relaterade frågor. Man identifierar ett verkligt eller påstått samhällsproblem. Politikerna får frågan och ser det som sin uppgift att »göra något« åt saken. Det sätter ljuset på frågan om politikernas incitament. Politiker belönas för att visa handlingskraft. Inte för att förstå komplexitet, förutse bieffekter eller avstå från att ingripa. Politiker kan även förstå invändningarna men prioritera andra mål, kompromissa bort principer eller acceptera negativa konsekvenser för att uppnå ett politiskt resultat eller en utopisk vision. Saken är att inget existerar i ett vakuum. I dynamiska system kan ett beslut i en del av systemet få oväntade och oönskade konsekvenser på andra områden. Det är som att klämma på en vattenfylld ballong. Om man inte har grundläggande kunskap om hur de områden man vill reglera fungerar, då ökar risken för att det blir fel. Den risken ökar ju mer EU:s institutioner petar i och ändrar förslagen. Ju mer komplicerat ett system är, desto större anledning till försiktighet. Men politiken fungerar tvärtom. Det politiska systemet premierar ofta själva beslutet framför konsekvensen av beslutet. Och eftersom vi har med politik och byråkrati att göra kan det ta lång tid att rätta till vad man ställt till med. I den mån det alls sker. Dessutom är internet gränsöverskridande. EU:s regler kan få effekter långt utanför unionen, särskilt när globala tjänster väljer att anpassa sina system efter europeiska krav. Problemet blir värre på grund av att vi vet väldigt lite om vad som sker bakom kulisserna i politiken i allmänhet och i EU-politiken i synnerhet. Alltför ofta ställs vi inför fullbordat faktum. När allt redan är färdigförhandlat och färdigvoterat är det näst intill omöjligt att ändra på något. Det gäller att komma in tidigare i processen, innan positionerna låsts. Och eftersom våra medier hellre ägnar sig åt det storpolitiska spelet än åt att bevaka sakfrågor är det svårt att upptäcka vad som är på gång. Vi har således ett politiskt system som premierar »handlingskraft«, ett medielandskap som prioriterar politiskt spel och en beslutsprocess där medborgarna ofta får insyn först när möjligheten att påverka har passerat. Problemet är alltså inte bara att politiker ibland fattar beslut utan att förstå deras konsekvenser. Problemet är att det politiska systemet gör det svårt att upptäcka och förhindra sådana misstag innan det är för sent. Därför behöver vi mer öppenhet och insyn i beslutsprocessen. Vi behöver medier som granskar förslagens sakinnehåll medan det fortfarande går att påverka dem. Och vi behöver politiker som inser att det ibland är bättre att inte göra något alls än att göra något som förvärrar situationen eller skapar helt nya problem. Framför allt måste den som vill begränsa människors frihet kunna visa att ingreppet verkligen är nödvändigt, proportionerligt och effektivt. Att ett problem existerar innebär inte automatiskt att den föreslagna lösningen är bra. Eller ens att politiken är rätt verktyg för att lösa det.