Magnus Rex

Vänstern och Palestina. Från 70-talets röda fanor till dagens demonstrationståg löper samma tråd: kampen mot ”imperialismen”. Efter 1967 blev Israel den perfekta fienden – ”västerländsk”, militär, segerrik. Palestinierna blev ”de förtryckta”, en berättelse så stark att den överlevt alla fakta som stör den. I universitetens korridorer tog postkolonialismen vid, som gjorde Israel till symbol för västerlandets synd, att stå med Palestina blev lika med att vara god. Att stå med Israel ev lika med att vara ond. En binär och osund syn. Varför? Problemet är att den moraliska kartan inte ritats om sedan 1970. Israel är inte ett ”västerländskt” projekt. Majoriteten av landets judar är i dag orientaliska mizrahim, och därtill består en femtedel av befolkningen av araber, druser och tjerkesser. Landets politiska och kulturella tyngdpunkt har förskjutits österut. Partier som Likud och Shas växte fram ur denna miljö, med värderingar och sociala mönster som ofta står närmare Mellanöstern än Europa. Ändå fortsätter många västerländska betraktare att läsa regionen med ett kolonialt raster där Israel symboliserar ”Väst” och palestinierna ”Österlandet”. Demonstranterna på våra gator tycks blunda för H@mas förtryck, korruption och kvinnofientlighet – allt reduceras till kolonialism och offerretorik. Den rörelse som en gång kämpade för demokrati, feminism och sekularism marscherar i dag sida vid sida med krafter som hatar allt detta. Vill man stå upp för palestiniernas värdighet måste man också våga tala om deras förtryck inifrån. Solidaritet utan självrannsakan är bara sentimentalitet.

Tweeten nederst skrev jag dagen efter 7 oktober. Sedan dess har olika epitet klistrats på mig. Här är min syn: Jag orkar inte med enkelspårigheten längre. Jag ser hur den här konflikten – igen – plockar fram det värsta i folk. Människor som slutar lyssna. Som tappar förmågan att känna för fler än en sida. Det gör ont att se. För vi måste kunna bättre än så. Jag säger det igen, för det verkar behövas: Det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det går att vara israelvän utan att stödja allt som Israels regering gör. Det går att känna med det palestinska folket – deras sorg, deras vrede, deras förtvivlan – utan att försvara Hamas. Det går att gråta över de vidriga bilderna på mördade och kidnappade israeler, och samtidigt känna djup sorg över barnen som dör under israeliska bombningar i Gaza. Det här är inte ett spel där man måste välja lag. Det handlar om människor. Om liv som slits sönder på båda sidor. Och när vi tappar förmågan att se det – att känna för båda – då har vi förlorat något viktigt i oss själva. Jag vägrar vara en del av det. Jag tänker stå kvar i det svåra. I det dubbla. För det är där sanningen finns. I smärtan på båda sidor. I rösterna som drunknar mellan skriken. Och jag tror fortfarande att det går att vara människa – först och främst. PS! Jag låser kommentarsfältet för att inte inlägget ska bli anslagstavla för allsköns extremister. DS