Majoren från Ebbehult 🇸🇪

GUILLOU GER RÅD OM VETT&ETIKETT: SLÄPP INGA BRAKARE OCH RAKA HALSEN Jan Guillou brukar ofta markera att han är lite finare än andra. Han har genom åren talat om ”oss” som bor  på Östermalm, och hur detta ”oss” utgörs av människor som är mer väluppfostrade och civiliserade än personer som befolkar andra stadsdelar i Stockholm. Guillou brukar ofta också fnysa åt människor som han menar genom sitt beteende anses visa att de är ”uppkomlingar”. I arbetet med min kritiska skrift om Guillous Arn-trilogi tröskade jag också igenom en del radiointervjuer – allt för att få än bättre grepp om hur han tänker. Inför lyssnandet på den intervju SR:s P4 gjorde med Guillou för lite mer än två år sedan hade jag vissa förväntningar på att i den dessutom få goda råd jag kunde använda för egen del. I påannonseringen förklarades det nämligen att Jan skulle tala om vett och etikett. Jag tänkte därför att jag skulle få lite uppförandetips, så att jag när jag nästa gång förirrar mig in i Östermalmshallen inte omgående ska stämplas som den jag är, en alldeles vanlig person uppväxt i Eskilstuna. Men jag blev lite förvånad. Under de fem första minuterna av intervjun lyckades Guillou säga saker som enligt Magdalena Ribbing avslöjar just en uppkomling. Han skröt med hur rik han är, och berättade att han lagt ut tiotusentals kronor på kommande tågresor tvärs över Kanada. Han skräppte med hur berest han är: ”ett land jag varit i en sju, åtta gånger”. Han fick med att han jagar: ”Jag har till och med fört in vapen i landet”, och han får med att han talar tre språk flytande. En väluppfostrad människa skryter inte med sina pengar, sitt resande, sina språkkunskaper eller sitt jagande. Skrävlande om det egna levernet – det är sådant som moderna tiders influerare ägnar sig åt på Instagram, och det är just som ett sådant – mycket överårigt exemplar – Guillou framstår i den här intervjun. Influerare brukar ofta komma med råd om hur man ska klä sig och vårda sitt yttre, och Jan går i intervjun verkligen in i rollen, men han riktar sina råd till personer i sin egen åldersgrupp. Vi får lära oss att äldre män inte bör släppa brakare offentligt – det är dock lite oklart om han anser att det är tillåtet om man är en yngre man. Man får heller inte lukta illa, och man får definitivt inte visa sig utomhus orakad, ”framförallt på halsen och sånt där”. Vi får väl lämna öppet vilken del av kroppen Jan väljer att benämna med orden ”sånt där”, inte säkert vi vill veta. Men just rakningsråden gör mig misstänksam. Jan har aldrig haft någon skäggväxt att tala om. Kan det vara så att Jan har ett livslångt komplex för detta och därför vill att alla män ska vara välrakade – då märks inte hans egen frånvaro av skäggväxt? Men när det gäller uppfostran brister Guillou själv definitivt på en punkt. Flera gånger under intervjun hör man honom dricka kaffe. Nej, det är inte det diskreta ljud som kan uppstå i kontakten mellan kaffefat och kaffekopp, det är det sörplande som uppstår när Guillou dricker sitt kaffe. Men vad vet väl jag, kan kanske dricker sitt kaffe på bit och läppjar i sig kaffet från fatet. Jan rekommenderar också äldre män att skaffa sig en käpp – för det har han gjort – då går man mer stadigt och riskerar inte att snubbla. Jan förklarar att han inte kan snubbla till på en promenad eller tappa balansen när han reser sig från ett restaurangbord utan att det blir skvallernotiser om att han är berusad. Men vi är väl många som länge funderat på Jans förhållande till alkohol. Ett tag förklarade han att han ”går som en berusad anka” eftersom han hade opererat höften. Den operationen var i sin tur följden av att han hade ramlat i en hotelltrappa i Norge och brutit lårbenshalsen. Jans berättelse om den olyckan fascinerar mig fortfarande: “Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.” (Anne är den norska författarinnan Anne Holt). Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda? Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren. ”Tre små trappsteg”. Guillou snubblar. “I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.” Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande. Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan. I P4-intervjun berättar Jan även att han sitter och skriver på en pjäs om Gustav III, och han berättar om intrigen som han själv verkar uppskatta högt, eftersom han då och då utbrister i ett gurglande skratt, och han blir så rörd av sin egen förmåga att skapa att han som han själv förklarar i intervjun ”får tårar i ögonen”. Gurglande skratt och tårögd sentimentalitet när man pratar om sig själv? Vad jag ska säga om det? Jag nöjer mig med konstaterandet att det finns andre beteenden än vinglig gång som kan få mig att misstänka att någon dricker för mycket sprit. OBS! Vill du veta hur Jan förfalskat historien för att framställa islam som en religion som sprider fred och upplysning? Då ska du läsa “Jan Guillhjon – islams tjänare”. Det är en genomgång av hela romantrilogin om korsriddaren Arn. Det är böcker som spridit de mest märkliga myter om korstågen och islam, myter som tyvärr tolkats som historisk sanning av många läsare. Länk nedan.