Hemvärnsbefäl

Dödrapport C. En blodig plastficka fasttejpad med brun packtejp på en brunröd liksäck. Lappen bär namnet “Dödrapport C”. Bredvid säcken, en till säck och bredvid den ytterligare en och ytterligare en. Raderna fyller ett mindre fält. Femhundra män och kvinnor har stupat under nattens svåra strider. Vi går mellan säckarna och en bit in bland raderna blir stanken påtaglig. Ett kors har rests av barkskalade pinnar, kringgärdat av vitsippor. I korsets vågräta arm syns inskriptionen “För friheten, för framtiden”. I min hand får jag en identitetsbricka i syrabeständig plåt. Johan Ragnarsson, född i januari 1971. Stupad på Yttre Hamnskär natten till den sjätte maj 2026. Jag ombeds bryta brickan. Den är styvare än jag väntar mig och behöver bändas fram och tillbaka ett par gånger innan metallutmattningen inträder och plötsligt får brickan att knäckas i händerna på mig. En bruten bricka, markören för att ett liv har slocknat finns i mina händer, en bricka som aldrig kan fogas samman till vad den var, ett liv som inte längre finns. Vi befinner oss på övning. Johan Ragnarsson finns inte i verkligheten. Liksäckarna är fyllda med vedträn och stanken som ska efterlikna inälvor exponerade för den fria luften kommer från surströmming och vinäger. Men övningen har inte lämnat något åt slumpen och kognitivt kastas man hela tiden in i det övningen syftar till att återge och pröva. Det vi bevittnar är ett delmoment i den stora försvarsmaktsövningen Aurora 2026 och delmomentet är krigsgravtjänst. Sverige har inte övat storskalig krigsgravtjänst sedan 1952. Det säger något i en enda mening om hur allvarligt vi ser på säkerhetsläget. Övningen fortsätter. Vid Väddö kyrka har församlingen fått fram tre grävmaskiner som börjat gräva på utsidan av kyrkogårdsmuren i det som till vardags är en vallåker. Där finns beredskapsmark som kyrkan har tillgång till ända sedan kalla kriget. Långa rader grävs bredvid varandra. Här kommer de stupade ges en tillfällig vila till dess att gravarna antingen görs permanenta eller att stoftet efter den stupade förs till en sista vila på annan plats. Berörda civila myndigheter som Skatteverket och Polismyndigheten deltar också i övningsmomentet. Det handlar om att faktiskt identifiera hur allt fungerar i den skala och omfattning som scenariot föreskriver, men den större dimensionen av övningen är de moraliska aspekterna av att hantera döden. Varje stupad är någons anhörig, pappa, mamma, son eller dotter, bror eller syster. Försvarsmaktens fältprost Jenny Ahlén säger att den moraliska pelaren i striden, här uttryckt i hur man hanterar döden med värdighet och vördnad aldrig får förloras. Förutsättningarna kan vara svåra, men perspektiven får inte suddas ut. Innan avtransporteringen mot Väddö krigsgravfält hålls en kortare ceremoni och efter att befälet beordrat basker av spelas Segnale Solenne på ett jägarhorn. Plötsligt är krigets realiteter i någon del kognitivt närvarande igen. Mentalt kastas jag tillbaka till mina olika besök i Ukraina. Det vi övar idag är deras vardag. Strax söder om ålandsförträngningen i Stockholms norra skärgård skiner solen. Fåglarna kvittrar och löven har precis spruckit ut. I övningens värld har 500 soldater och sjömän under natten och de tidiga morgontimmarna betalat det yttersta priset för den frihet vi alla tar för given med samma självklarhet som luften vi andas. Jag kommer på mig själv med att spontant önska alla tänkbara aktörer och beslutsfattare fick vara närvarande vid denna plats, inte för att skrämmas utan för att motivera alla för uppgiften att se till att vi inte behöver hamna där. Men också inför förståelsen för den dimensionera den uppgiften. Krig är politikens fortsättning, men med andra medel som Clausewitz sade. Så bedriver inte Sverige sin politik mot andra, men vi behöver förstå att vi måste kunna försvara oss också mot dem som söker påföra oss sin politik på detta sätt. Under en lång tid såg vi inte världen på detta sätt, men den tiden är förbi. Att vi nu klarar av att i praktisk övning också hantera de yttersta konsekvenserna av krig är ett tydligt tecken på att vi inte längre befinner oss i en strategisk törnrosasömn. Sverige har vaknat upp till en ny verklighet och vi tar uppgiften och världen av idag på allvar. När vi rullar hem från Väddö kyrka har jag Johan Ragnarssons brutna bricka i kavajfickan och den kommer att följa med mig vidare i livet, som en påminnelse om varför det vi håller på med är existentiellt viktigt.