Maija-Leena Keloneva

Anders Lindberg undrar hur Sverige ska läka efter SD. Jag undrar om han över huvud taget förstår hur verkligheten ser ut utanför hans egen socialdemokratiska värld. Han skriver upprört om människor som farit illa av Tidöregeringens politik. Men de människor som under årtionden fått betala priset för tidigare regeringars misslyckanden verkar knappt existera i hans föreställningsvärld. Familjerna som förlorat sina barn i gängvåldet. Människorna som levt med hot, skjutningar och sprängningar. De som sett sina bostadsområden präglas av segregation och kriminalitet. De finns fortfarande och lever med konsekvenserna. Varför räknas inte deras lidande i Lindbergs moraliska bokslut? All politik har ett pris, Anders Lindberg. Även socialdemokratisk politik. Varje beslut får konsekvenser. Även att låta bli att agera kostar, ibland människoliv. Politik handlar om att väga alternativen mot varandra och försöka göra största möjliga nytta med minsta möjliga skada. Men Lindberg verkar betrakta varje människa som drabbas av en förändring som ett bevis för att förändringen är fel. Vad kostar det att fortsätta som tidigare? Den frågan verkar han helt ointresserad av. Sverige har under lång tid haft stora integrationsproblem. Segregation, utanförskap och bostadsområden där många barn växer upp med begränsad kontakt med det övriga samhället. Hur ska integrationen fungera om vi tar emot fler människor än vi klarar av att integrera? Hur ska människor få en rimlig chans att lära sig svenska, förstå våra gemensamma normer och bli delaktiga i samhället? Ett land måste kunna kontrollera sina gränser och anpassa invandringen efter sin förmåga. Och gränser handlar om mer än geografi. Ett fungerande samhälle behöver gemensamma normer. Respekt för lagen, familjen, arbete, flit, ansvar, självdisciplin och vanligt hyfs. Människor får gärna leva olika. Men när samhället slutar ställa krav och frihet förväxlas med gränslöshet blir det problem. Det gäller också religion. Varför ska kristendomen kunna kritiseras hur hårt som helst medan kritik av islam alltid möts av anklagelser om islamofobi? Det finns problematiska föreställningar inom vissa tolkningar av islam om kvinnors ställning, homosexualitet, religiöst tvång och rätten att lämna religionen. De måste vi kunna diskutera öppet. Kritik av religion är inte hat mot troende. Kritik av migrationspolitik är inte automatiskt rasism. När människors frågor och oro ständigt avfärdas med moraliska etiketter växer frustrationen. Sedan står samma opinionsbildare och förfasar sig över polariseringen som om den uppstått ur tomma intet. Lindberg borde fundera över sin egen roll. Han beklagar sig över det brutala samtalsklimatet. Har han läst sina egna ledare? Han har under många år beskrivit SD och dess politik i termer av rasism och extremism. Han har skrivit en artikel med rubriken ”Sanningen är att Sverige kidnappats av rasister”. Och nu ska han tala om hur vi läker det politiska samtalet? Om SD:s nuvarande politik är rasistisk, gå igenom partiprogrammet och visa exakt vilka förslag som är rasistiska. Samma sak med Trump. Granska besluten, handlingarna och konsekvenserna. Lägg fram argumenten. Det ständiga moraliserandet och etiketterandet gör ingen klokare. Och så börjar Lindberg tala om demokrati, som om den socialdemokratiska maktställningen aldrig hade existerat. Lindberg oroar sig över SD:s inflytande i svenska institutioner. Har han någonsin funderat över hur det har känts att leva i Sverige för oss som inte är socialdemokrater? För oss som är borgerliga, liberala eller konservativa? Vi har under generationer sett arbetarrörelsens nätverk sträcka sig genom stora delar av samhällslivet. LO, ABF, Folkets Hus och Parker, Folksam, Riksbyggen, PRO, Hyresgästföreningen och andra organisationer har olika slags historiska, ekonomiska eller organisatoriska band till rörelsen. De är självständiga organisationer med olika uppdrag. Men deras samlade förankring i fackföreningar, folkbildning, bostäder, försäkringar, föreningsliv och medier är enorm. Och vi andra har fått leva med det. Vi har arbetat, betalat skatt, bildat familjer och varit med och byggt Sverige. Ändå har många av oss upplevt att socialdemokratins världsbild varit så självklar i stora delar av samhällslivet att andra uppfattningar betraktats som avvikande. Som om socialdemokratin vore själva Sverige och vi andra bara gäster i någon annans samhällsbygge. Hur fan tror Lindberg att det har känts? Hur känns det att vara fackligt ansluten när ens organisation arbetar för ett parti man själv aldrig skulle rösta på? Att se offentliga pengar gå till organisationer med starka band till en politisk rörelse vars värderingar man inte delar? Att uppleva en politisk slagsida i public service och sedan bli avfärdad när man ifrågasätter den? Det handlar om makt, inflytande, tillhörighet och förtroende. För många har det känts som att leva i ett samhälle där en annan politisk rörelse redan har möblerat nästan alla rum och bestämt vad som är normalt. Och så kommer Lindberg och förklarar att demokratin är hotad när andra politiska krafter får inflytande. Vilken oerhörd brist på självdistans. Sedan har vi hans upprördhet över att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse för vissa mycket grova brott. Vi talar om barn som kan ha begått mord eller sprängningar och som riskerar att dras allt djupare in i kriminella nätverk. De ska placeras på särskilda avdelningar anpassade för unga, med utbildning och stöd. Det är ett allvarligt ingripande. Men vad föreslår Lindberg i stället? Hur ska vi hindra en 14-åring som redan begått mord från att fortsätta? Hur skyddar vi barnet från gängen och nästa tilltänkta offer? Vad kostar det att ingripa? VAD KOSTAR DET ATT LÅTA BLI? Återigen saknas halva konsekvensanalysen. Lindberg hänvisar också till Timothy Snyder och menar att andra partier har börjat lyda SD i förväg. Har han aldrig tänkt tanken att människor kan ha ändrat uppfattning därför att den tidigare politiken inte fungerade tillräckligt bra? Att väljare faktiskt kan dra egna slutsatser av det de ser omkring sig? I Lindbergs värld verkar varje rörelse bort från hans politiska ideal behöva förklaras med rädsla, manipulation eller extremism. Det är den här självgodheten jag är så fruktansvärt trött på! Han delar ut moraliska domar över andra människors politiska uppfattningar, samtidigt som han knappt verkar se den egna rörelsens historia, makt och ansvar. Han väljer vilka människors lidande som ska räknas. Han kräver självrannsakan av sina motståndare men visar föga intresse för den egna sidans misslyckanden. Och han efterlyser ett anständigare debattklimat med ett språk som själv bidrar till motsättningarna. Det är dags att kliva ner från de höga hästarna, Anders Lindberg. Sverige tillhör oss alla. Även oss som aldrig varit socialdemokrater. Vi har lika stor rätt till landets institutioner, lika stor rätt att ifrågasätta gamla maktstrukturer och lika stor rätt att vilja se en annan politisk riktning. Du undrar hur Sverige ska läka efter SD. Jag undrar när du tänker öppna ögonen för alla dem som fortfarande lever med konsekvenserna av den politik du själv har försvarat. Och när du tänker inse att din socialdemokratiska världsbild faktiskt inte är hela Sveriges verklighet.