Lars Stugemo

Jag sitter och väntar på en möte och läste just STEM-delegationens debattartikel i SvD i dag och förstår att vir så oerhört usla på att hitta lösningar på STEM-problematiken om det här är vad en delegation som arbetat i ett och ett halvt år kommit fram till. Det är för svagt, Pia Sandvik et al. Kanske beror det på en delegations inneboende problematik med kompromisser och att hålla sig väl med uppdragsgivare och arbetsgivare, men jag tycker Pia Sandvik skall våga tänka större! ”Teknisk kunnande är en ödesfråga” har väl förvisso rätt i sin problembeskrivning men är nästan märkligt försiktig i de lösningar som förwlås. Delegaterna föreslår om jag läser rätt stärkt samordning, en nationell STEM-samordning/myndighet, genomslag för STEM i skolan, att införa fler perspektiv och ökad politisk uppmärksamhet. Sverige behöver inte fler kommittéer. For real. Det har sagts så många gånger förr, men det enda som faktiskt har potential är radikalt bättre förutsättningar för naturvetenskap, teknik och entreprenörskap. inför internationellt konkurrenskraftig beskattning av forskare, ingenjörer och entreprenörer. Skapa ett snabbspår för globala STEM-talanger med uppehållstillstånd inom veckor, inte månader. Inga jävla utvisningar av phd:s och experter vars arbetsgivare betalt fel pensionsinbetalning för fem år sedan. Låt helt enkelt svenska universitet konkurrera om världens främsta forskare med internationella löner och resurser och generösa migrationsregler. Inför systematisk nivåanpassning inom matematik från tidiga skolår, högre ämneskrav på matematiklärare och obligatorisk programmering (gärna med stora vibe-inslag) som integreras i undervisningen. Använd AI-baserade individuella lärare för att ge varje elev undervisning anpassad till den egna förmågan. Låt de mest begåvade eleverna avancera så snabbt de kan, utan att begränsas av sin ålder. Stötta de som har svårigheter. Anpassa, anpassa, anpassa! Alla kan lära sig de här delarna. Bygg världsledande universitet. Elitsatsa! Koncentrera betydande forskningsresurser till några få internationellt konkurrenskraftiga miljöer. Ge dessa universitet mycket högt mått av autonomi, möjlighet att rekrytera globalt, sidorkerytrra savanter och tydliga incitament att kommersialisera forskning. Sverige behöver institutioner som kan konkurrera med MIT, ETH Zürich, Imperial och Stanford osv. Gör samtidigt Sverige till världens bästa laboratorium för teknisk innovation. Inför regulatoriska sandlådor för AI, bioteknik, robotik och batteri/energiteknik. Förenkla personaloptioner (hur kan detta inte vara löst!!?) och beskattning av tillväxtföretag. Gör det lätt för Forskare att starta bolag och för internationellt och nationellt riskkapital att investera. KTH, Linköping och Chalmers är på gång här, men det går att göra mer, mycket mer. Belöna excellens. Återupprätta en kultur där teknisk skicklighet, vetenskapliga genombrott och akademisk begåvning uppmuntras och premieras. Sverige måste våga tala om spetskompetens, inte bara om bredd och samordning. Och fundera aldrig mer på att punktbeskatta de mest framgångsrika… STEM är en riktigt en ödesfråga, jag håller verkligen med delegationen. Men världsledande tekniknationer skapas sällan genom delegationer. De skapas genom kunskap, konkurrens, kapital, frihet och en kompromisslös ambition att vara bäst. Sikta högre, Pia Sandvik! Let’s go! Onwards and upwards! Mikael Pawlo

Sista chansen i år att åka med Sjöhistoriska museets fantastiska museifartyget R 142 Ystad. Obs! Enstaka platser finns kvar 8 november. Föreläsning, guidningar ombord samt på Gålö marinbas. Pris 1990 kr/person, ungdom 10-17 år 1000 kr. Boka via mejl till [email protected]

Till helgen arrangeras Saltkråkan Race 2026 i Stockholms skärgård. I år deltar 16 traditionella segelfartyg,  från 128-åriga S/Y Ellen till startfältets yngsta fartyg, briggen Tre Kronor af Stockholm. batliv.se/2026/09/28/saltkra…

En fin text. expressen.se/kronikorer/vikt…

100 timmar kvar till vallokalerna stänger. Hinner Liberalerna få egen majoritet?

Självklart inte bra. Väntade med spänning på mitt, Telia jag tittar på er. Men å andra sidan är det därför man testar. Hellre identifiera problem nu än när det behöver användas skarpt. "Nya larmet testades – nådde inte Teliakunder" svd.se/a/8pVz3Q/se-alert-nya…

Chucken!💥

”När politiker opåkallat är otrevliga mot representanter för näringslivet riskerar de att åstadkomma att näringslivet inte vill delta i samhällsdebatten. Det betyder inte att man inte får kritisera makten. Men det finns fler än ett sätt att flå en katt.” // Nämner @MartinLorentzon, @TheWesterFront och @LAretakis - en trio som inte ständigt kamperar ihop. di.se/debatt/hall-kaften-mil…

När politiker - helt i onödan - är otrevliga mot näringslivet förämrar de Sverige och tillser att näringslivet inte vill delta i samhällsdebatten. Martin Lorentzons tweet skvallrar om en potentiellt väldigt tråkig utveckling. Först var Martin Lorentzon ”tech bro”. Nu är han, tillsammans med företrädare för bland annat Volvo, Investor, Lundbergs och Atlas Copco ”begränsat representativ för näringslivet” och dessutom någon som uppenbarligen vill ha en SD-regering, enligt Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist. Det är ett märkligt sätt att bemöta personer som leder bolag med hundratusentals anställda. De varnade i en debattartikel i DN i veckan för skattehöjningar och nya skatter efter valet efter ett regeringsskidte. Det är typiskt sett inte en kulturkrigsfråga. Det är snarare kärnan i deras jobb och raison d'etre. investeringar, jobb, konkurrenskraft. Att avfärda representanterna som partipolitiska och otillräckligt representativa (Lundberg och Wallenberg i samma artikel - har det NÅGONSIN hänt tidigare!?) är i sig respektlöst, men också någon typ av slöseri. Bemötandet gör samtalet sämre, förtroendet tunnare och - låt oss vara ärliga här - kalkylen för att stanna och växa i Sverige sämre. En av mina favoritkrönikörer Financial Times Janan Ganesh skrev i helgen om hur finansbranschen har gått från att vara samhällets syndabock till att i förtroendemätningar ha passerat både regeringar och domstolar. Ganesh anför emellertid att tech är det nya svarta fåret. Hans råd till techentreprenörerna är dels geografiskt (flytta från Palo Alto), dels filantropiskt (ge bort pengar synligare, Premier League kallas i folkmun inte sällan för Barclays!). Men det tydligaste och viktigaste rådet får Ganesh är det mest brutala: håll käften. Finanschefer filosoferar sällan om civilisationens gång eller potentiella undergång. deras offentliga uttalanden håller sig till makroekonomi och levereras torrt utan känslor. Det minimerar antalet människor man stöter sig med. Ganesh tycker bytet av roller är orättvist. "Tech", i den mån om man kan tala om det som ett sammanhållet begrepp, har inte fått några räddningspaket. Tjänsterna och produkterna som "tech" leverar ger tillgång till mänsklighetens samlade kunskap till noll marginalkostnad. Samtidigt är listan över samhällsproblem branschen anklagas ständigt växande. Minns att Bingo Rimér nyligen publicerade en debattartikel i Breakit där Lorentzon - ständigt denne Lorentzon! - ålades någon typ av ansvar för gängskjutningar. Så Ganesh tycker det är orättvist. Men ett enda oförsiktigt uttalande om födelsetal i en podcast och även han vill rulla fram giljotinen. Alla behöver inte ha en åsikt om allt. Men just därför blir den svenska reaktionen så bakvänd. När svenska näringslivsföreträdare faktiskt håller sig till det de kan – skatter, regler, tillväxt – möts de av nedlåtenhet. Den där närmast reflexmässiga lusten att vara otrevlig mot framgångsrika företagare är svår att förstå. Martin Lorentzon har varit med och byggt två stora svenska techbolag (Tradedoubler och Spotify), varav ett blev ett av Europas få verkligt globala konsumentbolag. Han fortsätter att tillsammans med Daniel Ek backa tunga nya projekt inom försvar (Helsing) och hälsa (Neko Health). Med många miljarder kronor. När en sådan person engagerar sig i svensk politik borde den naturliga reaktionen vara: bra! Let's discuss! Inte: håll käften, miljardär. Jag är mycket besviken på Elisabeth Thand Ringqvist. Hon är bättre än så här och har stor kompetens och dessutom erfarenhet från Svenska Riskkapitalistföreningen. Min förhoppning när hon tillträdde som partiledare för centerpartiet var därför att hon skulle dra partiet i en liberal och företagar- och entreprenörsvänlig riktning. Men man blir som man umgås.

Tidigare fick jag den nedvärderande benämningen ”tech bro”, nu är jag även ”begränsat representativ för näringslivet” enligt @elisabethtr och Centern! di.se/nyheter/c-ledaren-avfa…

Gör som S vill och rösta på högern.

Spot On av @mpawlo ✅ På Wester-fronten intet nytt – Kvartal kvartal.se/marten-barck/arti…

Sverige och Frankrike undertecknade idag avtal om köp av fyra fregatter, för leverans från och med 2030. Vi undertecknade också ett ramavtal om en strategisk plattform för försvarssamarbete mellan våra länder. Avtalen stärker det operativa svensk-franska säkerhetspolitiska samarbetet, liksom inom försvarsmaterielområdet och industriell utveckling. Det utvecklade samarbetet med Frankrike stärker Sveriges säkerhet. Jag välkomnar närmare samarbete inklusive i Östersjöregionen och Arktis, i NATO:s Forward Land Forces Finland, stöd till Ukraina, motverkan mot ryska hybridhot.

Skrev utan anmodan ner några tankar om @TheWesterFront och hans debattartikel i Kvartal om miljardärsskatten och ett perspektiv som jag tänker kanske ännu inte presenterats fullt ut i debatten. Läs på egen risk, inga redaktörer som tvättat texten här och det är absolut alldeles för långt. M Gör det någonting om Fredrik Wester lämnar landet? Fredrik Wester skrev nyligen i Kvartal om företagande, risk och skatt. Han räknade ut att Paradox Interactive och de arbetstillfällen företaget skapat sedan 2016 har genererat ungefär 2,6 miljarder kronor i skatter och avgifter. Bara under första halvåret 2026 handlade det om drygt 150 miljoner kronor. Det är förstås mycket pengar. Lisa Pelling på Dagens Arena har skrivit en längre opinionstext på temat ”låt miljardärerna dra”. Så låt oss för ett ögonblick anta att Sverige inför en miljardärsskatt och att Fredrik Wester då packar väskorna och lämnar landet. Gör det egentligen någonting? Sverige kommer att överleva. Paradox kommer finnas kvar. De anställda kommer att gå till jobbet och bygga nya spel och kämpa med AI-anpassning av sina utvecklingsmiljöer. Skatteverket kommer fortsatt få inkomstdeklarationer från bolaget. Nationalstaten Sverige står helt enkelt och faller inte med en enskild miljardär. Problemet är emellertid inte Fredrik Wester. Problemet är nästa Fredrik Wester. Det finns ett intuitivt tilltalande argument bakom Gabriel Zucmans förslag om en särskild minimiskatt för mycket stora förmögenheter. Lisa Pelling skriver entusiastiskt om förslaget. Zucman har föreslagit en internationellt samordnad minimibeskattning som innebär att de allra rikaste ska betala skatt motsvarande minst två procent av sin förmögenhet varje år. Konstruktionen är smartare än en vanlig förmögenhetsskatt. Tanken är i grunden att två procent ska fungera som ett golv för den samlade effektiva beskattningen, inte nödvändigtvis som två procent ovanpå alla andra skatter. Den som äger väldigt mycket kapital får en avkastning på kapitalet. Lisa Pelling skriver att om man inte är en väldigt oskicklig investerare så bör förmögenheten över tid avkasta sex eller sju procent om året. Då är två procent av förmögenheten en betydande men långtifrån konfiskatorisk andel av avkastningen. Varför ska en sjuksköterska eller programmerare betala skatt på sin arbetsinkomst medan en miljardär kan bli mångmiljoner rikare genom en värdestegring som aldrig realiseras och därför aldrig beskattas som vanlig inkomst? Jag kan tycka att många företagare är lite för snabba att besvara denna fullt legitima fråga. Företagare skall betala skatt. Framgångsrika människor behöver bidra till det samhälle som gjort framgången möjlig. Det finns inga Paradox Interactive utan utbildade programmerare, fungerande rättssamhälle med domstoler, elnät, vägar, internet, universitet, polis och ett samhälle där människor kan ingå avtal och förvänta sig att de respekteras. Ett modernt marknadssamhälle är inte motsatsen till en fungerande stat. Därifrån följer inte automatiskt att varje skatt är en bra skatt eller för den delen att staten är effektiv i de delar som utgör statens kärnverksamhet. Eller för den delen övriga delar. Det betyder inte heller att staten behöver svälla hur stort som helst. Det är inte heller så att kapital och inkomst är samma sak. Anta att en entreprenör äger aktier värda fyra miljarder kronor. Det låter naturligtvis som att personen har ett ganska behagligt likviditetsproblem. Men fyra miljarder kronor i aktier är inte fyra miljarder kronor på ett bankkonto. Kanske består 3,9 miljarder av värdet av aktier i företaget personen själv har grundat. Den faktiska likviditeten kanske är 100 miljoner kronor. Nu har jag inte tagit det här siffrorna helt ur luften – det här är ett konkret exempel även om entreprenören ifråga nog inte skulle uppskatta att bli namngiven. En skatt på två procent av förmögenheten innebär då 80 miljoner kronor första året. Det skall väl fungera? Det finns ju 100 millar i cash trots allt. Nästa år skall då ytterligare 80 miljoner betalas, givet att tillgångarna inte förändrats. Då finns det bara ett alternativ: aktier måste säljas, utdelning tas eller pengar lånas. Året efter det är det samma sak. Och året därpå. Det brukar invändas att detta inte kan vara något större problem för en miljardär. Aktier kan säljas. Banker lånar gärna ut pengar till rika människor. Det är sant. Men då har man samtidigt missat vad företaget är för typ av djur. Ett entreprenörsdrivet bolag är inte en indexfond. Ägandet kan vara förknippat med kontroll, rösträtt, långsiktighet och möjligheten att fortsätta bestämma över det företag man byggt. Ett årligt krav på att omvandla delar av detta ägande till kontanter är därför inte bara en fråga om konsumtionsutrymme. Miljardärsskatten förändrar ägandets form i grunden. Det är en skatt som gradvis kan tvinga fram en förändring av vem som äger produktiva tillgångar. Man kan tycka att detta är ett rimligt pris att betala för ökad ekonomisk jämlikhet. Risken är emellertid att man bli jämlik på bekostnad av välstånd. Alla blir fattigare. Norge är naturligtvis det exempel som ligger närmast till hands. NRK har kartlagt 163 norska företagare och bolagsägare som flyttat till Schweiz sedan 2020. Före utflyttningen betalade gruppen sammanlagt 343 miljoner norska kronor i förmögenhetsskatt, motsvarande ungefär två procent av Norges totala intäkter från förmögenhetsskatten 2019. Kjell Inge Røkke stod ensam för nästan hälften av beloppet. Han flyttade sedermera till Lugano. Detta används nu som argument för att utflyttningen egentligen inte spelar någon större roll. Dessutom finns en viktig detalj som förespråkarna för skatten med rätta påpekar: de flesta av dessa företagare har kvar sina norska företag. Bara sex av de 163 hade enligt kartläggningen sålt sig helt ur Norge. De norska bolagens egna kapital hade dessutom vuxit kraftigt efter ägarnas utflyttning. Problemet är emellertid ett helt annat, även om den svenska debatten fokuserar mycket på detta även om jag kanske inte läst riktigt alla inlägg och kan ha missat något. Skattedebatten tenderar att mäta det som går att mäta och bortse från det som inte går att se. Vi kan räkna ut hur många miljoner i förmögenhetsskatt som försvann när en företagare flyttade till Schweiz. Det är betydligt svårare att räkna ut hur många av hans eller hennes framtida investeringar som därmed hamnar utanför Norge. Vi kan bara mäta företagen som redan finns. Vi kan inte mäta företagen som nu aldrig grundas eller finansieras i Norge. Vi kan bara mäta skatten från gårdagens entreprenörer. Detta är särskilt viktigt för ett litet land som Sverige. Vi har ungefär tio miljoner invånare. Vi har inget enormt hemmamarknadsskydd. Vi har inga stora naturresursmonopol att leva på och ingen amerikansk kapitalmarknad. Vad vi däremot har varit exceptionellt bra på är att skapa företag. Kapital har aldrig varit mer rörligt. Kompetens har aldrig varit mer rörlig. Ett bolag som ska sälja mjukvara över hela världen behöver inte ligga i Stockholm. Grundaren behöver inte bo i Sverige. Det går alldeles utmärkt att bo i Zürich, London, Dubai, Singapore eller San Francisco och sälja till exakt samma kunder. Det innebär inte att vi ska ägna oss åt någon sorts skattemässig utpressning där varje välbeställd person får diktera svensk skattepolitik genom att hota med Schweiz. Det som bekymrar mig mest i dagens debatt är därför egentligen inte den tekniska konstruktionen av en miljardärsskatt. Det är narrativet. Företagaren håller återigen på att bli en misstänkt person. Under många år rådde ett ganska brett svenskt samförstånd om företagandets betydelse. Höger och vänster kunde bråka om skattenivåer, arbetsrätt och välfärdens omfattning, men de flesta var överens om att nya företag, investeringar och privat risktagande var avgörande för välståndet. Nu är vi tyvärr tillbaka i ett narrativ där ”miljardärerna” beskrivs som om förmögenheten vore något som hittats i en väska på Centralstationen. I något fall överfördes den förvisso som ett resultat av en simtävling, men det är väldigt ovanligt att familjer lyckas behålla förmögenheter över generationer. Vänsterpartiets partiledare, Noshi Dadgostar har, möjligen skämtsamt, sagt att det är bättre att råna en bank än att äga en bank. Henne tänker Magdalena Andersson bilda regering med om några veckor. Under 1970- och 80-talen utvecklades ett klimat där framgångsrika företagare inte bara beskattades hårt utan ofta behandlades som ett problem som politiken behövde lösa. Ett land överlever dåliga incitament. Det skulle emellertid kunna bli rikare, mer innovativt och mer dynamiskt med bättre incitament. Det är därför jag tycker att Norges 163 utflyttade företagare är nästan ointressanta. Det intresserar mig mer vad den 24-årige programmeraren i Linköping som sitter med två kompisar och bygger någonting som kanske kan bli nästa Paradox. Hon är inte miljardär. Tvärtom är hon sannolikt ganska fattig. Hon har ingen schweizisk skatterådgivare. Hon funderar på hur hon skall betala hyran och samtidigt ha råd att anställa sin första utvecklare. Om bolaget misslyckas kommer ingen politiker att skriva en debattartikel om hur mycket pengar hon förlorade. Ingen kommer att föreslå att staten delar risken med henne. Men om hon lyckas exceptionellt väl kan hons ägande tjugo år senare beskrivas som ett samhällsproblem. Det är detta som långsamt förändrar kulturen. Entreprenörskap styrs inte bara av skattesatser i Excel. Det styrs av normer. Sverige behöver fler miljardärer. De är människor och fördelningen av idioter är förmodligen ungefär densamma där som i resten av befolkningen. Men vi behöver ändå fler miljardärer därför att en person som blivit miljardär genom att skapa ett företag nästan definitionsmässigt har skapat ett företag som andra människor värderar mycket högt. Det är inte nollsummespel. Två människor kan göra en affär och båda gå därifrån rikare än innan. Det är därför kapitalismen fungerar. Fredrik Wester kan bli rik och Sverige kan samtidigt bli rikare. Så gör det någonting om Fredrik Wester lämnar landet? Vad händer när tillräckligt många människor börjar uppfatta Sverige som ett land där det är fantastiskt att starta företag – ända fram till dess att företaget blir riktigt framgångsrikt? Den verkligt effektiva utflyttningen sker innan det finns någonting att beskatta. Nästa Fredrik Wester flyttar aldrig från Sverige. Han flyttar aldrig hit. Mikael Pawlo Källor: Fredrik Wester om Paradox skatteinbetalningar: kvartal.se/luddehellberg/art… nrk.no/norge/sveits-utflytte… Lisa Pelling: dagensarena.se/opinion/lat-m…

Högst tillväxt i väst, lägst inflation i EU, rekordstark köpkraft i hushållen. Uppskattad NATO-allierad, stram migration, skjutningarna rekordlåga, nytt kärnkraftsprogram, 40% kortare vårdköer. Mm Mm. Men vi låter inte den här regeringen sikta framåt — vi chansar på vänsterkaos?